Vad är det som talar emot att införa ritningslöst i produktutvecklingsprocessen? I CATIA av idag finns funktionaliteten framme, färdigt utvecklad och de jag talar med som referenser är nöjda med vad dom kan åstadkomma i 3D. Det finns idag inga som helst tekniska hinder för att fullt ut i en produktutvecklingsprocess ända ut till tillverkning föra in 3D-måttsättning och annotering.

Den investering som man bör göra är i form av licenskostnader, metodutveckling, customisering av vissa delar av programvaran och ett visst inköp av ny hårdvara, till exempel större dataskärmar.

Vad vinner man då på ett införande?

1. Man har allt på ett ställe.

Tekniska dokument som sprids ut i flera delar utan låsta kopplingar sins emellan är utsatta för kvalitetsproblem. Har man ritningen för sig och 3D-modellen för sig behövs det inte mycket för att det ska skilja dom emellan. Det räcker med att någon gör en snabb komplettering på ritningen, en liten ändring av en radieövergång som kan tyckas sakna större betydelse så skiljer dokumenten sig åt.

2. Man har allt på ett ställe

Man behöver inte ens måttsätta en 3Dmodell. Den enda anledningen är att någon som inte har möjlighet eller ork att analysera det eftersökta måttet vill ha det serverat framför näsan. Det enda som behövs är toleranser. Nu vet jag att det kommer inte att accepteras inte ens när det sista argumentet är borta. Det är något visst med att titta på ett mått. Det är liksom kraften i hela modellen/ritningen.

De enda mått som behövs är de ramade måtten. Alla andra, längd, bredd, radie, diameter, vinkel, kan man plocka från modellen. Det som behövs är toleranserna.

Men hur ska dom göra då som inte har möjlighet att plocka måtten från modellen?

Där har vi ett argument som kanske tekniskt just nu inte är lätt att lösa, men jag är övertygad att inom några år efter införandet så kommer vi ha löst detta. Det finns redan idag lättviktsprogramvaror som kan analysera en modell.

3. Man har allt på ett ställe

När ett större företag i Norden för några år sedan fick en felleverans av ett verktyg, tog det företaget åtskilliga veckor av analys och diskussion med leverantören vad som var fel. Modeller analyserades, processer analyserades och ritningarna gicks igenom. Allt var som det skulle vara. Efter ett tag så upptäckte en granskare att toleranserna inte stämde på verktyget och påpekade detta för leverantören. Leverantören hänvisade till 3D modellen och det direktiv som sa: 3D modell gäller. Att någon missat att tala om för leverantören att ritningen kompletterar 3Dmodellen innebar kostnader i miljonklassen. Vems felet är spelar ingen roll.

Har man allt på ett ställe så kan det inte missuppfattas.

Vad har du för synpunkter på 3D-måttsättning? Är det överdrivet tjafs som fördyrar och försvårar eller är det framtiden?